Debattinlägg från vår centrumledare Calle Hedman kring Länstidningens artikelserie om luften i Östersund
Länstidningens artikelserie om luften i Östersund är på många sätt ett gediget och väl genomarbetat arbete. Den visar att problemen med höga partikelhalter är verkliga, att kommunen har följt regelverket för mätningarna och att tjänstemän har utsatts för personangrepp som aldrig är okej. De nya mätningarna vid skolor och förskolor är särskilt oroande. Barn ska inte behöva vistas i miljöer som riskerar skada deras hälsa. Ren luft vid skolor och förskolor är inte något som ska vägas mot andra intressen. Men vi måste kunna diskutera hur vi förbättrar luften på bästa sätt och hur åtgärderna genomförs och inte minst hur de förankras och kommuniceras.
För trots en omfattande reportageserie så lämnas jag med en känsla av att en viktig berättelse helt saknas. Jag tillhör inte dom som tror att kommunen manipulerat några mätvärden. De mätvärden som uppmätts är verkliga och kommunen har följt regelverket. Däremot erkänner jag gärna att även jag ibland muttrat över att Östersund verkar ha varit ovanligt skickliga på att hitta den plats där luften är som allra sämst, medan andra norrländska städer ser ut att ha hittat något bättre ”sämsta plats” att placera sina mätare på.
Men det är inte samma sak som att hävda att mätningarna är falska. Det går att acceptera resultaten och samtidigt diskutera mätstationens placering, jämförbarheten mellan olika städer och vilka slutsatser som dras av mätningarna. Min huvudkritik har hela tiden handlat om något annat. Hur gick vi från ett verkligt problem till de åtgärder som föreslogs? Hur analyserades konsekvenserna? Och hur förankrades förändringarna hos dom som faktiskt skulle påverkas?
LTs huvudsakliga förklaring till att debatten spårade ur är att felaktiga påståenden spreds av högerpopulistiska aktörer som fick stor spridning i sociala medier och skapade ett sånt tryck på politikerna att de till slut backade.
Det ligger en hel del sanningen i den beskrivningen. För det har spridit både faktafel och rena konspirationsteorier. Politiker och tjänstemän har utsatts för både hån och personangrepp, allt sånt ska granskas och bemötas. Men det är verkligen inte hela förklaringen.
När debatten tog fart handlade förslagen inte bara om bättre sopning och dammbindning. Kommunens åtgärdsprogram från 2022 föreslogs att 300 parkeringsplatser i city togs bort. I den beräkningen ingick förändringar på tex Prästgatan, Storgatan, Kyrkgatan, Skjutbanan, Lugnviksvägen och området under Frösöbron. Samtidigt föreslogs utökade avgiftszoner och höjda parkeringsavgifter för att minska biltrafiken. Färjemansleden och delar av Rådhusgatan skulle också bli enfilig.¹
I den offentliga debatten började det senare talas om uppemot 600 parkeringsplatser när även andra pågående och planerade förändringar räknades in. Det exakta antalet skiftade beroende på vilka projekt och vilka typer av parkeringsplatser som ingick.
Men oavsett om man utgår från 300 eller uppemot 600 så var det inga små förändringar som diskuterades. Samtidigt fanns det ingen lika konkret plan för hur de negativa effekterna för stadskärnan och näringslivet skulle hanteras.
Det vi vill åstadkomma är ett ökat, inte minskat, flöde av människor till stadskärnan. Antalet parkeringsplatser är därför inte ett självändamål. Om parkeringar ersätts med attraktiva gångfartsområden, uteserveringar och stadsmiljöer som skapar liv, lockar fler besökare och uppmuntrar till handel kan det vara en investering i centrum. Men då måste den nya användningen faktiskt bidra till att fler människor vill besöka och stanna längre i stadskärnan. Det behövs också investeras i pendlarparkeringar, infartsparkeringar och bättre kollektivtrafik vilket också beskrevs i kommunens åtgärdsprogram, men dessa tankar konkritiserads aldrig. Då flera av lösningarna behövde utredas, saknade beslut om platser och kostnadsberäkningar samt att kommunen konstaterade själv att de befintliga pendlarparkeringarna hade tydliga brister.¹
Kommunens eget åtgärdsprogram konstaterade att pengar behövde avsättas för att skapa mervärden på de frigjorda ytorna. Där står det också att parkeringsåtgärderna måste kombineras med bättre tillgänglighet för andra färdsätt, så att den totala möjligheten att ta sig fram inte försämras.¹
Man var helt enkelt väldigt konkret med vad som skulle försvinna, men betydligt mer vag kring vad som skulle komma istället och när. Samtidigt saknades en tillräckligt nykter diskussion om målet för färdmedelsfördelningen verkligen var möjligt att nå till 2030. Målet är 40 procent bilresor, 40 procent gång och cykel samt 20 procent kollektivtrafik. År 2023 gjordes 54 procent av resorna med bil och året därpå53 procent, enligt kommunens miljöredovisning för 2024. Kommunen påpekar själv att underlaget begränsat och att det krävs en tydlig omfördelning för att nå målet.²
Det betyder inte att vi ska släppa ambitionen om att vi ska resa mer hållbart. Men ett politiskt mål blir inte mer realistiskt bara för att man undviker att prata om avståndet mellan målet och verkligheten.
Min upplevelse är att det blev för lockande att försöka lösa flera frågor i ett svep. Genom att minska biltrafiken och parkeringsutbudet skulle kommunen både förbättra luften och ta stora steg möt färdmedelsmålet och andra klimatmål.
Alla dessa mål är viktiga men när de vävdes ihop blev förslagen hårdare och mer omfattande än vad många uppfattade som motiverat av luftproblemen. Det är inte fel att försöka nå flera mål samtidigt, men då måste hela paketet analyseras och förankras. Man kan inte vara väldigt tydlig med vilka parkeringsplatser och körfält som ska försvinna samtidigt som man är svepande kring alternativen, investeringarna och konsekvenserna.
Här har både förvaltningarna och politiken ett ansvar. Tjänstemännen tog fram underlagen och förslagen. Men politiken beställde arbetet, fastställde målen och ansvarade för att väga olika samhällsintressen mot varandra. Politiken borde från början ha varit tydlig med att näringslivet, boende och andra berörda skulle vara med redan när alternativen togs fram. Förankring är inte att först ta fram ett nästan färdigt förslag och sedan när det möter kritik bjuda in till dialog. Verklig förankring är att låta dem som berörs vara med och bygga lösningarna.
Just denna position blir nästan osynlig i LTs artikelserie.
I mitt arbete med Östersunds stadskärna möter jag företag som både vill bidra till klimatomställningen och behöver få sina verksamheter att fungera. Deras frågor handlar inte om manipulerade mätningar. De handlar om kundflöden, tillgänglighet, lönsamhet, omställningstid och stadskärnans framtid. Det är högst relevanta frågor och de borde ha varit en självklar del av både kommunens process och LTs granskning.
Att mätningarna är korrekta betyder inte automatiskt att alla åtgärdsförslag är rätt. Mellan faktaförnekelse och ett okritiskt accepterande av alla förslag finns ett stort utrymme för en saklig diskussion om effekt, proportionalitet och konsekvenser.
De senaste årens resultat visar också varför den diskussionen behövs. Kommunen har fått ner partikelhalterna genom bättre gatuskötsel, dammbindning, våtsopning och förändrat material i halkbekämpningen. Redan i åtgärdsprogrammet bedömdes att bättre drift och skötsel skulle kunna minska partikelhalterna kraftigt till en förhållandevis låg kostnad.¹
Det betyder inte att trafikmängden saknar betydelse eller att arbetet är klart. Mätningarna vid skolor och förskolor visar tvärtom att frågan behöver tas på stort allvar. Men det visar också att olika åtgärder måste bedömas utifrån vilken effekt de faktiskt ger.
Inför nästa steg tycker jag att kommunen ska börja med att samla oss som samlar näringslivet i stadskärnan, forskning, politik, förvaltningar, boende och andra berörda kring en gemensam bild av problemet.
Sedan behöver alternativen jämföras öppet, hur stor effekt får de på luften och människors hälsa? Vad kostar de? Går de att genomföra? Hur påverkar de vardagen, näringslivet och stadens utveckling? Om tillgängligheten minskar på en plats så måste fungerande alternativ finnas när förändringen genomförs. Om gatuparkeringar tas bort behöver investeringen i den nya stadsmiljön ske samtidigt. Sedan behöver vi följa upp vad som faktiskt fungerar och vara beredda på att ändra sådant som inte gör det. Det är så jag tror en realistisk åtgärdsplan måste byggas för att få stöd.
LT frågar om politikerna verkligen vet att det saknas folkligt stöd för att begränsa biltrafiken. Det är en bra fråga för bilden i kommentarsfälten behöver verkligen inte spegla verkligheten. Men sen gör artikelserien i princip samma sak genom att anta att det sannolikt finns en stor tyst grupp som skulle välkomna tuffare beslut. Det kan vara så, men det kan också vara så att de flesta Östersundare vill ha renare luft men samtidigt är kritiska till vissa åtgärder.
Det får man inte veta genom att tolka arga Facebookkommentarer eller föreställa sig vad en tyst majoritet tycker. För att på riktigt veta så måste man prata med folk.
När människor upplever att åtgärderna redan är bestämda innan de bjuds in till samtal växer misstron. När målkonflikter, alternativ och konsekvenser inte redovisas tydligt uppstår ett tomrum och i det tomrummet får överdrifter och konspirationsteorier lättare fäste. Det ursäktar inte dom som sprider felaktigheter, men om vi verkligen vill förstå varför debatten spårade ur så måste vi granska mer än de mest extrema rösterna. Vi behöver också granska processen som fick många andra att tappa förtroendet.
För jag tror att de flesta av oss vill både ha renare luft och en stad som är levande, tillgänglig och ekonomiskt hållbar. Så frågan är inte om vi ska förbättra luften. Frågan är hur gör vi det tillsammans.
Calle Hedman, Centrumutvecklare Destination Östersund
Källor:
¹ Östersunds kommun, Åtgärdsprogram för luft, beslutat 2022. Se särskilt sidorna 21 till 33.
² Östersunds kommuns miljöredovisning 2024. Se särskilt sidorna 9 och 20.
³ Östersunds kommun, Luften i centrala Östersund.
⁴ Länstidningens artikelserie Vägdammet som startade ett kulturkrig.